Ibland ägnar jag mig åt något som väldigt många skulle avråda ifrån, nämligen att vara sentimental och nostalgisk... ibland glorifiera det förflutna lite. Jag har nu beslutat att göra det i positivismens anda. Allt jag genomlevt, allt som hänt mig, alla erfarenheter jag har - jag måste väl få tänka på dem ibland och le eller gråta eller bli lite arg...? Jag har tydligen behov av att vara väldigt nostalgisk ibland så då borde jag inte kämpa emot det... utan tvärtemot omfamna det och hoppa rätt in i det förflutna, inte sant?
Så - därav dagens inlägg.
En gång bodde jag på internat på annan ort där jag gick i skolan. Jag var 20, på mitt 21a år.
Jag hängde mycket på internet i vår datasal som fanns på skolan, surfade runt och så klart chattade lite sporadiskt med folk här och där.
[Aahh, den ljuva födseln av communties på nätet. Jag var en del av det.]
Det här kan ha utspelat sig på spray...eller kanske på lunarstorm? Inte vet jag. Det är oviktigt. Det var interaktivt möte mellan mig och J.
Jag var under den här tiden väldigt inne på att göra blandband och blandskivor och jag och J möttes över en diskussion om musik. Vi började prata om en ny upcoming artist på den tiden och hur J skulle på en konsert med honom några månader senare.
"Ska du följa med?", kom frågan från ingenstans.
Jag vet inte om han menade allvar med det. Men jag tar gärna möjligheter när de presenteras för mig så jag sa ja.
"Va? Seriöst?". "Ja...jag följer gärna med. Om jag får".
Efter detta började jag och J prata väldigt mycket över nätet, han gjorde en skiva till mig för att jag skulle lyssna in mig innan konserten. Sen gjorde han några fler skivor till mig med blandad skitbra musik. Kort tid efter det började vi prata på telefon också. Vi pratade nästan varje kväll i ett par månader. Hans mamma förbjöd honom att ringa till mobiltelefon till slut. Han blev skyldig en massa pengar för alla de kvällarna han hade ringt till min mobiltelefon. Så då började han ringa till internatet. Vi hade bara en telefon i huset och den kunde man bara ringa in till, så han fick fortsätta stå för att ringa upp mig... Men inget av det där spelade nån roll.
Så många kvällar som jag satt där i telefonbåset och väntade på att telefonen skulle ringa. Och alla långa timmar vi pratade i telefon. Vi stannade uppe hela nätterna och orkade inte gå till skolan dagen efter. Vi satte rekord i långa samtal de nätterna.
Mitt försök till slutsats eller poäng med den här berättelsen är kanske att...jag älskar att tänka på de där samtalen jag och J hade. Det är bland det absolut mest magiska jag nånsin upplevt. Jag var absolut upp över öronen i J, men kanske mest i det som vi skapade och hade tillsammans.
Nå. Nu börjar det kännas nog med fluffigt rosa prat om forna tider.
Nu är nya tider och jag har ett eventuellt magiskt möte att hinna till.
Epilog: Jag och J gick på konserten och hade några fler magiska kvällar tillsammans. Sen tog det slut lika snabbt som det hade börjat. Och av erfarenhet vet jag att det aldrig blir samma sak mellan oss igen. Och det är väl lite grejen med de magiska mötena och samtalen - känslan fejdar, magin flyttar nån annanstans.
Nu för tiden har jag och J ingen kontakt alls. Men jag har minnena. Som fortfarande skickar pirrningar ner till tårna.
Så, go nostalgi TRIPPIN'!
Ett möte med svunna tider, i en hjärna och ett hjärta nära Dig!